Förskolans pensionärer träffas

Dag ut och dag in möter vi våra arbetskamrater på jobbet. Vi spenderar kanske mer tid tillsammans med dem, än vad vi gör med våra familjemedlemmar. Med arbetskamraterna delar vi med- och motgångar och vi lär känna varandra väl. På en del ställen, som på Logården, så utvecklas en vänskap som varar livet ut.

Träffas varje månad

De kallar fenomenet ”Logårdsandan”. Det är den som är anledning till träffarna varje månad då ett 20-tal pensionärer, med den före detta arbetsplatsen som gemensam nämnare, sluter upp. En del av dem har flyttat från Östhammar och reser, exempelvis från Uppsala, för att kunna vara med. Andra bor kvar och promenerar till mötesplatsen som bestäms från gång till annan.
— I dag är vi hemma hos mig men lika ofta ses vi på kaféer eller på någon annan mötesplats, berättar Ingrid Lindfors.

Många år tillsammans

Allt började med en avskedsmiddag hemma hos Karin Norén, när det var hennes tur att gå i pension. Sedan har det rullat på, med pensionärsmöten i stället för personalmöten.
Att fortsätta umgås och göra roliga saker tillsammans betyder mycket. Det är pensionärsgänget överens om.
— Tänk så mycket tid vi har tillbringat ihop. En del av oss har ju jobbat 30, ja kanske 40 år tillsammans på samma ställe, säger Ingrid Lindfors.

Vara sig själva

De träffas och fikar, vardagsrummet kokar av allt prat. Det handlar inte bara om gamla minnen från förr.
— Nej, vi måste ju hålla varandra uppdaterade om vad som händer i våra liv nu också, säger Birgitta Ström.
Att de före detta arbetskamraterna har utvecklat vänskap står klart. Någon säger att vänskapen betyder mer nu, än förr när de träffades varje dag. Då var det lätt att ta varandra för givna. Nu förstår de bättre att sätta värde på vänskap och gemenskap.
— Vi träffas och vårdar ”Logårdsandan” när vi ses. Kanske är den unik, funderar Karin Norén.
Hon beskriver ett arbetslag som inte var överens om allt men som alltid löste saker tillsammans. Med respektfulla relationer och en förmåga att kunna se varandras olikheter som en tillgång.
— Hos oss kunde alla vara sig själva, säger hon.

En anda som består

Arbetet som förskolepedagog har förändrats över tid men fokus ligger fortfarande på barnen. Det handlar om att skapa en rolig och trygg plats för barnen och att lägga grunden för deras livslånga lärande.
En del av pensionärerna hoppar fortfarande in som vikarier på förskolan när det behövs. Två av dem är Catarina Ahltorp och Agneta Claus.
— Nu som då stå ställer vi upp för varandra när det behövs. Det är vårt sätt att ta hand om ”Logårdsandan” som vi hoppas ska bestå, säger de.

Fotnot: 
På bilden syns de numera pensionerade arbetskamraterna från förskolan Logården i Östhammar;
Främre raden: Catarina Ahltorp, Kerstin Eriksson, Agneta Dehmer, Ingrid Ingemarsson, Åsa Njurling, Karin Norén och Leila Järvinen. Bakre raden: Agneta Claus, Ann-Marie Johansson, Ingrid Lindfors, Barbara Mattsson, Birgitta Ström och Eva Bergkvist.